Vid ett gästabud i Ede, åtta dagar före helgmässan, sköt Hans Rasmusson från Åsen en gammal man i benet. Mannen var Olof Eriksson från Ede och han dog en tid efteråt av skadan. Den 15 december 1679 stod Hans inför rätta i tinget.

Gästabudet hölls av Jon Nilsson och en av gästerna var Olof Johansson från Kullsta. Han berättade att finnen Mattz Eriksson från Viksjö hade avfyrat det första skottet i gästabudsstugan för skojs skull och ingen skada skedde. Därefter tog Hans samma bössa, laddade den med löst krut med en skinnbit som förladdning och satte bössan under bordet. Bössan avfyrades och skottet träffade gamle Olof i benet som börjar blöda ymnigt. Nio dagar senare är Olof död.

I tinget är Olofs söner Sven och Hans målsägare och de erkänner att deras far ansåg att Hans Rasmusson inte orsakade hans död och förlät honom. Även prästen Per Rockstadii intygar detsamma. Prästen hade besökt gamle Olof den 28 oktober för att ge honom nattvard och frågade då om Olof trodde att skadan i benet skulle orsaka hans död. Gamle Olof hade då svarat att han vetat om att han skulle dö detta år. Därför kunde han inte lägga skulden för detta på Hans Rasmusson utan Olof förlät honom av hela sitt hjärta.

Hans Rasmusson erkände att han skjutit gamle Olof. Det berodde dock inte på ont uppsåt eller på grund av ilska mot Olof utan det var helt enkelt ett vådaskott. Hans dömdes att betala 20 mark silvermynt för dråp genom vådaskott.

Finnen Mattz Eriksson, som ej var på plats vid tinget, anmodades att på nästa ting, liksom Hans Rasmusson, svara för sitt bruk av bössan på gästabudet trots att det var förbjudet enligt Kungl Maj:t gästabudsordning.