Denna händelse är en av många som man hittar i protokollen i Ragunda tingslags domböcker.

Kvällen torsdagen den 20 februari 1657 hamnar den 20-åriga Sven Nilsson från Ede i rejält trubbel på grund av öl och kortspel. Tillsammans med Anders Pålsson och några andra bönder har han ledsagat Carl Sparre genom skogen mot Ångermanland. Väl tillbaka i Bispgården väljer de att stanna till hos gästgivaren Pål Persson för att dricka öl och spela kort. En bit in på kvällen anser Sven att Anders fuskar och de börjar gräla. Plötsligt sträcker sig Anders över bordet och slår Sven över munnen så att blodvite uppstår. Fullt slagsmål bryter ut och gästgivaren Pål går emellan och skiljer dem åt. Anders passar då på att nappa åt sig en eldgaffel vid spisen och slår sedan Sven två gånger över ena axeln. Pål får återigen skilja de två kombattanterna åt. Sven springer ut på gårdsplanen och utmanar Anders att följa efter. Anders svarar att han inte gitter utan han tänker avsluta det hela en annan gång. Sven går tillbaka in och nu är det han som får tag på eldgaffeln och drämmer den i huvudet på Anders med sån kraft att skallen spräcks. Anders sjunker ihop på en bänk och Sven försöker fly men blir infångad av Pål som drar in honom i stugan igen.

Nästgårds gästgiveriet bor Anders bror Alphin och bud skickas till honom om vad som hänt och han kommer till gästgiveriet för att hämta sin bror. Väl på plats skäller Alphin ut de närvarande och den ’unga och ovettige’ drängen Olof Svensson från Åsen börjar käfta tillbaka. Ett nytt slagsmål är på gång men Alphin lyckas tar sig därifrån tillsammans med den skadade Anders.

Anders blir sängliggande och några dagar efter misshandeln åker Alphin med sällskap hem till Sven i Ede. De uppmanar Sven att förlika sig med Anders men Sven svarar inte på tilltal. Svens bror Ivar Nilsson tar till orda istället och deklarerar att han önskar att fan ska ta honom.

Den 25 februari får Anders besök av kapellprästen Olof Classon för sakramentet och utöver diverse formalia frågar han Anders om han vill förlåta sin baneman Sven. Anders kommer inte ihåg vad som hänt honom och Olof berättar vilket gör att Anders minns fragment av händelsen. Olof frågar igen om Anders förlåter Sven av hela sitt hjärta och han svarar att Gud vet det. Olof frågar även om Anders vill be för Sven och han svarar ja. När prästen senare får frågan huruvida Anders var vid sina sinnes fulla bruk eller försvagad av sina skador när han svarade på frågorna så kan Olof inte med säkerhet svara på det.

Samma dag som Anders får besök av prästen fängslas Sven och sitter inlåst med vakt under 18 dagar någonstans i Fors socken. Den 11 mars avlider Anders av sina skador och några dagar senare, den 15 mars, förs Sven till Ragunda socken. Han hamnar bland annat på en gård i Kullsta under bonden Per Erikssons vakande öga. På morgonen den 25 mars tog Per med sig fången till länsman Esbjörn Jonsson och då hade Sven endast ena handen slagen i järn. Väl tillbaka på gården hade Sven lagt sig på en bänk för att sova. Per gick då ut för att utfodra sina hästar och då såg Sven sitt tillfälle. Han rymde och med skogen som skydd flydde han till Sverige. (Fastän Jämtland tillhört Sverige sedan 1645 refererar man fortfarande till Sverige i domboken.)

Ett halvår efter Anders misshandel, den 21 augusti 1657, tar landsskrivaren Lars Jonsson upp målet i tinget och får ovanstående händelser berättad för sig av diverse vittnen.

Länsman Esbjörn Jonsson förhördes om varför han låtit fången gå från gård till gård med järn endast på den ena handen istället för att hållas i kronans förvar. Esbjörn förklarade att när Sven kom till Ragunda var det väldigt kallt och därför beslöt man att Sven, tillsammans med två vakter, skulle bo ett dygn i taget hos bönderna runt om i Kullsta.

Landskrivaren frågar även varför länsman inte informerat befallningshavande om dråpet utan väntat med det till avsevärd tid efter Svens rymning. Esbjörn svarar att han ansåg att det var gästgivare Pål Persson i Bispgården eller målsägarnas uppgift att anmäla det och inte hans.

Det hela slutade med att länsman Esbjörn Jonsson fick böta 40 m:k för att han inte satt fången i fängelse utan låtit honom vandra omkring i socknen. Bonden Per Eriksson fick likaså böta 40 m:k eftersom hans ’vanskötsel’ gjorde att Sven kunde rymma. Vad som hände med ynglingen och rymlingen Sven från Ede förtäljer inte historien.