När Ragundasjön tömdes kvällen den 6 juni 1796 förändrades livet för alltid i Västerede by. Katastrofen är den största i Sveriges historia men få känner till den idag. Storforsen och ett av Skandinaviens största laxfisken byttes mot ett dött fall och förödelse. Idag är Döda fallet ett besöksmål men om man inte känner till historien är det svårt att uppskatta det man ser.

Vy från Döda Fallet. / View of the Dead Falls / Uitzicht vanaf de Dode Waterval. Foto: Maud Herkules

Historien började redan på 1750-talet och avslutades drygt 200 år senare med en förlikning med Västerede by. Parallellt med stridigheterna om utgrävningen av Ragundasjön pågick även en tvist om vem som ägde rättigheterna till fisket i älven; kronan eller skattehemmanen. Att fisket i älven var eftertraktat och något att strida för var inget nytt. Det hade pågått i hundratals år, men det är en helt annan historia.

Flera generationer Västerede byamän var motståndare till utgrävningen och protesterade allt de kunde. I Ragunda socken bodde under den här tiden ungefär 650 personer och i dito Fors, lite drygt 500 varav ett 40-tal i byn Västerede. Det var sex självägande bönder, tre dragoner och två torpare med respektive familjer.

De självägande bönderna representerade även Västerede byamän och de bestod av bröderna Olofsson – Olof, Sven och Jon -, deras svåger Isak Eriksson samt grannen Per Jonsson som var blind. Bröderna Olofsson växte alla upp i Bullergården och den äldsta av dem – Olof – byggde gården Västerstugan. Mangårdsbyggnaden, idag kallad ’Gammelbyggninga’ stod färdig runt 1780. Olof var min farmors farfars farfars far och nu, flera generationer senare, bor jag på gården.

Vy från Döda Fallet. / View of the Dead Falls / Uitzicht vanaf de Dode Waterval. Foto: Maud Herkules

1752 begärde sundsvallsborgaren Peter Modeen ett statsanslag för en utgrävning av Storforsen men det var inte förrän 1763 som bönderna ovanför forsen i Ragundas och Stuguns socknar på allvar började driva frågan om att gräva en kanal vid sidan av forsen. Anledningen var att fallets höjd på 30 meter slog sönder timret de försökte flotta ner till Bottenhavet. Dessutom skulle de få mer odlingsmark genom att Ragundasjöns yta skulle sänkas och som en extra bonus skulle de äntligen få ta del av det rika fisket genom att laxen skulle vandra uppför kanalen.

Kanalen skulle grävas genom sandåsen Remmen för att sedan ledas via Lokängarna tillbaka ut i Indalsälven. År 1776-1777 genomfördes en värdering av Lokängarna för att se vilken skada detta skulle medföra ägarna i byarna Västerede och Näset.

I värderingen konstaterade man att all slotter på Lokängarna skulle gå förlorad men att slottern uppe i backarna till viss del inte skulle påverkas. Västerede byamän påtalade att deras förnämsta laxnotdrag och 4-5 nätnotvarpar fanns exakt där den nya älven skulle flyta fram och att de tillsammans fångade i snitt åtta tunnor lax per år (vilket motsvarar ca sex fulla badkar med lax). Dessutom betalade de 6 d:r 28 i årlig fisketaxa.

Den som skulle drabbas hårdast av en eventuell kanal var Olof Olsson i Bullergården, pappa till tidigare nämnda bröderna Olofsson. Av de 16 lador som fanns på Lokängarna ägde han sju.

Blå/blue/blauw: Näset No 2, änkan Christina Olsdotter. Rosa/pink/roze: Näset No 1, Jon Jönsson. Turkos/turquiose/turkoois: Västerede No 2, Lars Jönsson. Röd/red/rood: Västerede No 1, Olof Olofsson. Grön/green/groen markering: Västerede No 4, Eric Olsson. Gul/yellow/geel: Västerede No 3, Elias Jonsson och Eric Isaksson.

Åren gick och så fort man började gräva så såg Västerede byamän och andra forsbor till att stoppa den. Först 1779 ger kung Gustav III sitt slutgiltiga tillstånd till grävningen men den blir återigen stoppad 1780. Bönderna i Ragunda och Stugun var nog heligt less på de som bodde nedanför forsen och i en skrivelse från 1781 ger de sig på Västerede byamän och anklagar dem för att ha förhindrat utbyggnaden i 18 år.

1781 började en fyra år lång svältperiod och grävningen upphörde. Inte förrän 1792, när Svea hovrätt fastslog att laxfisket i Fors inte tillhör kronan utan skattehemman, prästbol och militieboställen återuppväcktes grävprojektet. En grupp sockenbor från Ragunda och Stugun börjar 1793 gräva på eget bevåg men nu med Magnus Huss hjälp. Utgrävningen stoppades i stort sett omedelbart eftersom skadeståndsfrågan för Västerede by inte var löst.

Uppgörelsen kom till stånd under 1794 och Västerede byamän fick igenom att

  • de skulle få ersättning för all slåtter som kunde gå förlorat, både i kvantitet och kvalitet.
  • deras årliga fångst av lax, uppskattad till 7 ½ tunna insaltad så kallad blanklax, skulle ersättas på nya fiskeställen om det gick, annars skulle de få ersättning med tio riksdaler per tunna.
  • om byns kvarnar blev obrukbara skulle Ragunda- och Stugubönderna flytta dem och återuppbygga dem på den plats som Västerede byamän utsåg.
  • avtalet skulle gälla i all tid och evighet.

54 av Ragunda och Stuguns sockenmän gick solidariskt i borgen för dessa villkor och denna förening blev senare Storforsbolaget. Direkt efter uppgörelsen fortsatte utgrävningen men det tog inte lång stund innan övriga byar i Fors socken också ville ha uppgörelser. De krävde grävningsförbud till dess att även de fått sina avtal, vilket beviljades av landshövding Bunge den 20 april 1795. Naturligtvis överklagade Storforsbolaget men beslutet gällde tills vidare.

Vy från Döda Fallet. / View of the Dead Falls / Uitzicht vanaf de Dode Waterval. Foto: Maud Herkules

Så även den ödesdigra måndagen den 6 juni 1796. Sven, mellanbrodern Olofsson och granne till Västerstugan, har efterlämnat ett skriftligt vittnesmål om den dagen. Sven berättar att han fick besök av Magnus Huss som talade om att samma kväll eller senast morgonen därpå skulle vattnet släppas på i kanalen. Därför måste Sven och de andra genast hämta de fiskeredskap de ville rädda.

Klockan nio samma kväll bröt vattnet igenom och en 24 meter hög tsunamivåg drog förbi Västerede och vidare ner genom dalgången. Det tog fyra timmar för sjön att tömmas och när allt var över fanns ingenting kvar av det gamla livet. Borta var sjön, fallet och fisket. Kvar fanns chockade människor och total förödelse samt en långdragen rättstvist som för Västeredes del avslutades så sent som 1975.