Nordens bästa laxfiske fanns en gång i tiden i Indalsälven och bäst var det i Fors socken. I närmare nio mil vandrade laxen från Bottenhavet till Västerede där Storforsen utgjorde ett oöverstigligt hinder för laxens fortsatta vandring uppströms. Våra fiskevatten var eftertraktade och Jämtland åtnjöt särskilda bestämmelser gällande fisket som gynnade ägarna och motverkade rovfiske.

Från första halvan av 1300-talet finns ett stort antal dokument som visar hur åtråvärda laxvattnen var och hur de bytte ägare, dock inte alltid frivilligt, samt hur lokalbefolkningen mer och mer kom till korta för andra och mäktigare intressenter. Det rika laxfisket lockade folk från när och fjärran att köpa in sig i älven för att komma åt fiskerättigheter och samtidigt få kontroll över dessa värdefulla lekvatten. Bland dessa intressenter hittar man förutom ärkebiskopar och kungar även Mårten Olofsson, borgmästare i Härnösand.

Laxfiske med ljuster. Från Olaus Magnus ‘Historia om de nordiska folken’ från 1555.

Mårten föddes under andra halvan av 1500-talet i Västerede, på en gård som fanns på samma marker som nuvarande Västerstugan ligger. Mårten var bror till min anfader Sven Olofsson och köpte av honom mark i anslutning till Storforsen. Eftersom Mårten även var en framgångsrik handelsman tror jag att den bakomliggande tanken till dessa köp var att han ville komma åt delar av det lukrativa fisket.

Våren 1611 utbröt Baltzarfejden eftersom Sveriges kung Karl IX hade som mål att erövra Jämtland och Tröndelag från den danska kung Kristian IV. Under denna fejd blev jamtarna tvungna att svära den svenske kungen trohet. Kung Karl IX dog i oktober 1611 och han efterträddes av sin då 17-åriga son Gustav II Adolf.  Borgmästare Mårten har uppenbarligen varit i kontakt med den nye svenske kungen, för i november år 1612 bekräftar Gustav II Adolf att Mårten har fiskerätt i (Väster)Ede.

Fiske med ljuster vid eldsken. Från Olaus Magnus ‘Historia om de nordiska folken’ från 1555.

Två månader senare, den 20 januari 1613, tog fejden slut i och med freden i Knäred och Jämtland hamnade åter under danskt styre via Norge. Frågan är om Mårten då hade så stor nytta av sitt brev. Jag undrar också över Mårtens syfte. Såg han chansen att utöka sin förmögenhet genom att få kontroll över hela fisket nedanför Storforsen eller gjorde han det för att hjälpa sin bror Sven med familj i Västerede? Hur det ligger till med detta får jag nog aldrig veta.

Däremot vet jag att efter återlämnandet blev 80% av den jamtska befolkningen, ca 1200 brukare, straffade som landsförrädare av den danske kungen Kristian IV. De som svurit Sveriges kung trohet blev av med sina hemman och rätten att odla på sina marker och Mårtens bror Sven Olofsson var en av dem. Eftersom fiskerätten var knuten till skattehemmanen så bör nog rättigheten till fisket också ha upphört och ett bevis för det är att ett avtal som Mårten och bonden Sven Nilsson upprättat med några Ragundabor blev ogiltigt.

Varuhandel utan pengar. Från Olaus Magnus ‘Historia om de nordiska folken’ från 1555.

En majoritet av de straffade bönderna betalade sin landsskuld till Danmark inom ett år, men de som inte hade råd kunde när som helst bli utsparkade från sina gårdar. Sven Olofsson fick till straff att betala 3 mark i arrende för sin gård. Hur länge Sven blev tvingad att betala denna arrendeavgift vet jag inte, men 1645 när Jämtland blev svenskt, ca 30 år efter räfsten, återlämnades alla gårdar oavsett om man betalat eller inte.

Tvisterna runt fisket fortsatte fram till Ragundasjöns tömning den 6 juni 1796 då Storforsen försvann för alltid. Tvisterna upphörde inte med det utan tog ny form i det rättsliga efterspelet av sjötömningen.