Indalsälven är ca 43 mil lång och en av de vattenrikaste älvarna i landet. Älven mynnar ut i Bottenhavet i Timrå kommun ca 2 mil nordost om Sundsvall. Före Ragundasjöns tömning den 6 juni 1796 fanns Nordens största laxfiske mellan Bottenhavet och Storforsen i Västerede 9 mil uppströms.

Innehav av kullfisken eller lekvatten var värdefullt och särskilda bestämmelser gällde i Jämtland till förmån för ägarnas eller medintresserades rätt samt för att motverka rovfiske. Inga fiskeplatser i Jämtland kunde i avkastning och ryktbarhet tävla mot Indalsälvens täta forsar inom Fors Socken. Storforsen, även kallad Gedungsen och Remmeforsen bildade det övre låset i en kedja av forsar och avsmalnande strömdrag och där laxen hopade sig under sin hejdade gång uppåt landet.

Den ymniga laxfångsten lockade folk vida omkring att köpa in sig i älven. Rätten till del i fisket blev ett slags aktieteckning och flera av dessa intressenter skötte fisket som rörelser genom anställda eller arrendatorer. Här hittar man bland annat den norskfödde ädlingen Nils Halstensson från Storsjöbygden men även män från Ångermanland.

Beräkningen av ’fiskingar’ eller rättsliga andelar skedde efter ett avancerat och noggrant uträknat system som kombinerade fiskeplatser och fisketider.

De fasta fiskeanordningarna fanns i många varianter: skottforsar, ständiga forsar, vrak- och flotthus. Laxen fångades även med nät och not samt med ljuster. Vid notdragning samarbetade alltid ett par båtlag och även när det gällde underhåll av permanenta fiskeinrättningar hjälptes man åt. För rätten att fiska lax erlades vissa avgifter till kronan.

I Fjäl vid Klingerfjärden och Indalsälvens utlopp hade en del jämtar egna sjöbodar och båtar som de använde för att resa till och från Härnösand i syfte att bedriva handel. 1632 blev de uppmanade att riva dessa sjöbodar.

När Storforsen tystnade försvann även andra forsar i trakten såsom Skede, Strug, Finnasil och Dräng och med dem även namnen. Ingen vet med säkerhet var dessa forsar låg men namnen kan ge ledtrådar. Struck eller strucka betecknar i Jämtländska dialekter strömdrag i smal farled.

Ett stort antal urkunder från årtiondena närmast före 1350 berättar om hur eftertraktade dessa virvlande laxvatten var, hur de bytte ägare (inte alltid frivilligt) och hur ortsbefolkningens intressen mer och mer kom till korta för andra och mäktigare.

1300-talet

Under 1300-talet tillhörde Jämtland rent geografiskt Norge men ur ett kyrkligt perspektiv tillhörde vi Uppsala stift i Sverige. För att röra till det ytterligare så regerade Sveriges kung över Norge 1319–1450 men Jämtland fortsatte i stor utsträckning sitt självstyre eftersom det utgjorde en egen lagsaga som kallades Jamtamot. Jämtlands gränser var i stort sett desamma som idag.

Ärkebiskopen Olov Björnsson i Uppsala och hans kompanjoner vinnlade sig att under 1300-talets början utnyttja de nordiska fiskevattnen och redan 1331 hade en del av Fors by kommit under ärkebiskoparnas odelade förvaltning. För biskopsstolens räkning försäkrade sig ärkebiskopen om en del av laxfisket i Fors. Ärkebiskop Olov Björnsson och kungliga officialen Johan Ingemarsson ägde tillsammans ¼ av Fors by samt fisket i Ragunda och deras granne Thorald i Fors skulle ha ½ av den gamla strömbyggnaden och 1/7 i den nya, enligt en överenskommelse från den 7 mars 1331. Men den 23 maj samma år avstod Johan Ingemarsson sin andel till ärkebiskopen mot andra fiskelägenheter. Den 16 juni 1335 utfärdar kung Magnus Eriksson ett brev där han tar ärkebiskop Peter Filipssons laxfiske i Ragunda och Fors.

Ärkebiskoparna byggde laxverken i strömmen, vilka allmogen med jämna mellanrum förstörde. Bland annat blev flera bönder den 9 februari 1341 dömda ett böta 1 mk var för sin skadegörelse. Samma år deltog sysslomannen Arne Gevaldsson, som var från Jämtland, i en rannsakning gällande det ständigt otrygga biskopsfisket.

1345 anklagades Nils Halstensson han för att ha slagit ihjäl Tore i Kolnäs med en yxa. Nils dömdes att avstå sin gård i Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda till kronan. Nils Halstensson (ca 1300–1350) föddes i Norge men var jordägare och riddare på Frösön.

Nils Pettersson, fogde i Jämtland, hade ett påtagligt intresse för laxfisket i nedre Ragundadalen och han hjälpte bland annat ärkebiskopen i Uppsala att köpa en fiskelott i den mäktiga Remmeforsen (Storforsen). Ärkebiskopen ägde sedan tidigare en andel dit bland annat jord i Fors kyrkby hörde.

1346 fick Olav Gravlax Nilsson i Åsen avstå andelar i forsarna Remmen, Skede och Strug samt hela sin lott i Finnasil. Mottagaren var å kung Magnus Erikssons vägnar ingen mindre är fogden Nils Pettersson.

Året därpå sålde Olav Gravlax Nilsson och hans far sitt resterande fiskeinnehav i Remmeforsen till fogden Nils och Ragundaprästen Erik Gummeson intygar den 11 april 1347 att Jämtlands ’syssloman Niclas Peterson’ köpt ett par lotter i Remme fiske i Ragundaälven.

Nils Pettersson fortsatte för egen räkning med sina uppköp i Remmeforsen: 1347 Torsten Aslesson i Skarpås, Hammerdal och 1348 Kristna Jonsdotter i Hedestad, Fors socken. Tydligen ville Nils lägga under sig de förmånligaste fiskena och när han inte kunde få tag på mer i Remmeforsen gick han vidare på annat sätt.

Ärkestolens sista kända förvärv under 1300-talet skedde den 25 juli 1347 genom en donation av dåvarande kyrkoherden i Ragunda, Erik Gummesson, som utgjorde 1/12-del i Remmeforsen som troligtvis avser den stora forsen eller en del av den nedanför den stängande grusbanken, ’remmen’. Erik hade i sin tur tillhandahållit laxfisket av bröderna Harald och Ulf i Walle, Rotokil (Hällesjö) samt Lars i By, Håsjö.

Den 25 januari 1348 intygar kyrkoherde Erik Gummeson, Ångermanlandsprosten Ketilger och prästen Andris att sysslomannen Nils Pettersson dels genom byte och dels genom kontant betalning skaffat.

1400-talet

1449 startade unionskriget där svenske kungen Karl Knutsson Bonde och den danske kungen Christian I stred om Norges krona. Danmark vann och Norge blev danskt lydrike då Danmarks och Norges riksråd år 1450 bestämde att de två rikena alltid skulle vara förenade under samma kung och den överenskommelsen höll i 364 år. 1457 kröntes Christian I även till kung i Sverige då Karl Knutsson blivit bortjagad.

Vid landstinget 1643 uppvisade två bönder i Bispgården ett gammalt pärmebrev (pergamentbrev) gällande ett laxfiske i ’Strömsil’ som var daterat 1443 och som refererade till ett köp av Sven i Eds andel som deras förfäder (bröder till Sven) gjort. I brevet står det att Byamännen fick fiska med ljuster tre nätter och detsamma gällde Bispgårdsmännen.

Kyrkoprästen Per Laurensson i Ragundadal skänkte via ett donationsbrev utfärdat 1451 sin köpta gård Älvgården i Fors socken till ärkebiskopsbordet i Uppsala. Namnet Bispgården kan tidigast påvisas 1472 men är högst troligt äldre än ovanstående donationsbrev.

I ett stadfästelsebrev utfärdat av kung Karl Knutsson Bonde 1468 står att när han tvingades avstå från Norges krona så behölls Jämtland som en gammalsvensk provins och han befäster Ragundas allmoges fiskeri mot det intrång som Indalsbor i Medelpad har gjort. Kungen har alltså utfärdat ett skyddsbrev för jämtarnas fiske som särskilt riktar sig mot Indalsbornas intrång i Ragundabygden.

Övriga omnämnda fisken från senmedeltiden är Bögslafors fiske från 1472 och år 1500 Örefors fiske.

1500-talet

1527 tog den svenska kronan över kyrkans tillgångar i Jämtland. 1563–70 utspelade sig nordiska sjuårskriget och Jämtland bytte nationalitet mellan Sverige och Norge/Danmark sju gånger. Jamtamot förbjöds under samma tidsperiod men tinget fortsatte att verka i hemlighet. Mellan 1570 och 1644, förutom ett kort avbrott 1611–13, tillhörde Jämtland Norge/Danmark.

I början på 1500-talet hade hälsingefogden planer på att bemäktiga sig den väntade stora fiskefångsten för sina principalers räkning.

Kyrkoherden Symon Laffrensson intygade år 1500, att Erik Gulleson i Longsele socken i Ångermanland haft ett fiske i Örefors i Fors socken som pant av Olof Iliasson.

Kyrkans mäktiga herrar hade tidigt fått upp ögonen för betydelsen av fisket i Fors och efter mycket trixande kom de i besittning av gården Oxböle med dess tillhörande fiskerättigheter. Det började med norrmannen och fogden Olav Bagge som på 1490-talet införskaffade delar i en gård i Oxböle genom bötesindrivning. En av Bagges underfogdar, Olav Aslaksson, såg till att mer av ägorna till Oxböle införskaffades och köpet slutfördes av Olavs efterträdare Håkon Torstensson 1505.

Efter reformationen, som inleddes 1527 och då kyrkans ’överflödiga egendom’ skulle dras in till staten, övertog kung Gustav Vasa gården Oxböle och dess förmåner. Gården utarrenderades till Ovikens kyrkoherde och prost över Jämtland Erik Andersson och skatteinkomsterna från gården skulle tillfalla den då beslutade skolan på Västerhus på Frösön.

Under nordiska sjuårskriget 1563–70 levererades betydande partier lax från gården Oxböle till de inom provinsen befintliga trupper. 1564–65 redovisas i kronans räkenskaper sammanlagt 32 ½ tunnor lax, 22 st spickelaxar (saltad och torkad lax) och 30 st laxöringar.

1600-talet

1611–1613 utspelade sig Baltzarfejden och jamtarna blev tvungna att svära trohetsed till svenska kungen. 1613 återlämnades Jämtland till Norge och Danmarks kung straffade 80% av jamtarna för landsförräderi genom att ta ifrån dem deras hemman och rätten att odla på sina marker. Eftersom fiskerätten var knuten till skattehemmanen så bör nog rättigheten till fisket också ha. 1643–1645 utspelade sig Torstenssonkriget/Hannibalfejden och efter det har Jämtland tillhört Sverige.

I ett brev från kung Gustav II Adolfs från den 22 november 1612 framgår det att kungen bekräftar att borgmästaren Mårten Olofsson erhållit fiskerätt i Ede.

Under första halvan av 1600-talet förekom mycket oenigheter om rätten till fisket. Under Baltzarfejden 1611–13 svor bönderna i Fors trohetsed till Sverige vilket ledde till att de efter freden, då Jämtland återgick till Norge/Danmark, miste odelsrätten till sina hemman och därmed även fiskerätten i älven till kronan. Det fanns dock några svenska bönder som före Baltzarfejden/Kalmarkriget gift sig med norska/jämtska bondflickor i Fors och därmed blivit ägare eller delägare i hemman. De gjorde nu anspråk på odelsrätten samt rätten till fisket. Dåvarande landsherre Tage Thott gjorde ett besök i Jämtland 1621 vilket föranledde att han 1623 vände sig till regeringen för att få hjälp med situationen som uppstått. Tage hade då redan fråndömt dessa svenskar fiskerätten men de vidhöll sina krav och fortsatte fiska, men eftersom de inte erlade någon skatt till den danska kronan ansåg Tage att de inte skulle få fortsätta med fisket. Dessa svenska undersåtar blev fråntagen all rätt till fisket inom älven i Fors socken.

Vid olika tillfällen under första halvan av 1600-talet uppstod osämja bönderna sinsemellan och dels mellan bönderna och kyrkoherden Peder Andersson i Ragunda. I januari 1624 klagade Peder över några män i Utanede som hindrade honom och hans folk att utöva söndagsnattsfiske i Ravensils fors, något som hans företrädare hade gjort. Bönderna i Utanede hade hotat hans fiskardrängar till livet och även förklarat att om Peder själv dök upp så skulle de genomborra honom med ett blylod. De anklagade bönderna dömdes till böter.

Borgmästare Mårten Olofsson och bonden Sven Nilsson, båda ägare till hemman i Västerede, hade tidigare upprättat ett avtal med Ragundaborna angående ett fiske som räknades till deras gårdar. Detta avtal blev nu ogiltigt eftersom gårdarna blivit förbrutna vid räfsten efter Baltzarfejden.

Tvisterna gällande laxfisket i Indalsälven fortsatte även efter det att Jämtland blivit svenskt. Framförallt gjorde kronan vissa anspråk som allmogen försökte tillbakavisa. För att utreda vad som gällde en gång för alla hölls ett laga ting i juni 1683 i Ragunda och dit kom alla fiskerättsägare i Fors och Ragunda. Dessa hävdade att de och deras förfäder i urminnes tider ägt rätten till laxfiskena under sina skattehemman genom arv, skifte eller köp och att de hade dokument som bevisade detta.

1700-talet

I början av 1700-talet klagades det över att fisket inte längre var lika lönande som det en gång i tiden varit. Det var endast i fjällsjöarna man ännu fick tillräckligt med fisk. Hur mycket lax som i forna tider fångats i Indalsälven i Fors socken vet man inte. Det är först under andra halvan av 1700-talet som fångsten bokfördes och ska då ha uppgått till 20–30 tunnor. I samband med dessa uppgifter sägs också att laxfisket var bättre förr och att man tror att nedgången av fisket dels beror på älvens uppgrundande vid utloppet och dels på timmerflottningen som skedde under fiskeperioden.

Timmerflottningen nerför Indalsälven startade runt 1750 men omnämns redan på 1730-talet. Flottningen försvårade fisket, inte minst för de permanenta fiskeinrättningarna i forsarna.

Hos bönderna uppströms Storforsen i Pålgård och Stugun tog planen att bygga en kanal förbi forsen form. De såg flera fördelar: genom att slussa timret genom kanalen slapp det att slås sönder i forsen, laxen kunde fortsätta sin vandring uppströms förbi forsen och mer odlingsmark skulle friläggas genom att Ragundasjöns yta sänktes. 1763 påbörjades projektet som skulle leda till att allt fiske försvann den 6 juni 1796 när hela Ragundasjön tömdes och Storforsen tystnade. Fors sockensigill sammanfattar det hela med den dystra texten Fisket förlorat under en lax som hoppar i solens sken.