Den rättsliga processen efter Ragundasjöns tömning pågick i decennier och här är ett exempel som utspelade sig några år efter katastrofen.

Innan Ragundasjön tömdes slöts den 14 juni 1794 ett avtal mellan Västerede byamän och Ragunda och Stuguns sockenmän gällande ersättning för det som byamännen riskerade att förlora i och med Ragundasjöns utgrävning. Enligt detta avtal hade Västerede byamän tre alternativ att välja mellan:

• att behålla de befintliga fiskeställena oavsett hur de kunde påverkas av den nya vattenrännan.
• att avstå sitt fiske till Ragunda och Stuguns sockenmän och istället årligen få 7 ½ tunna blank lax alternativt ersättning i pengar motsvarande marknadsvärdet för laxen.
• att få tillträde till de eventuellt nya fiskeställen som kunde uppstå inom deras hemman.

Från den dag som den nya vattenrännan från sjön togs i bruk, hade de sju år på sig att tillkännage vilket alternativ de ville anta och det skulle sedan gälla för all framtid ’utan all vidare rubbning’.

Hösten 1799 drog Ragunda och Stuguns sockenmän Västerede byamän inför rätta gällande tillämpningen och tolkningen av detta avtal. Sockenmännen hävdade att byamännen tillämpat två av dess villkor sida vid sida under perioden 1796–1798: de hade både fiskat och fått ersättning med 292 Riksdaler. Sockenmännen ansåg att de blivit snuvade på fiskemöjligheter i tre år samtidigt som de betalat ut ersättning till byamännen. De ville nu ha sina pengar tillbaka med 6% ränta samt ersättning för diverse utlägg och rättegångskostnader.

Indalsälven nedanför Västerede, med rester av Lokängarna, strax före älvens reglering. Foto: privat album Västerstugan.

Sockenmännen presenterade även ett antal personer som kunde vittna om att byamännen hade fiskat lax och en efter en avgav de sina vittnesmål. Någon hade sett fiskenät på tork i anslutning till byn, någon hade sett två personer bära en lax mellan sig och någon hade sett en båt i anslutning till Lokängarna. Inget av detta ansågs dock bevisa att byamännen faktiskt hade fiskat lax.

Västerede byamän försvarade sig och hävdade att de meddelat kronolänsmannen Anders Gösling redan hösten 1797 alternativt hösten 1798 att de avsade sig fisket vilket Anders bekräftade. Anders var dock osäker på vilka av de berörda Ragunda och Stugun sockenmän som han informerat om detta.

Den 12 december 1800 meddelades domen att Västerede byamän skulle betala tillbaka det de fått i ersättning plus ränta och de skulle också betala sockenmännens utlägg och rättegångskostnader. Detta eftersom byamännen själva valt att vänta i närmare tre år innan de beslutat sig för vilket alternativ i avtalet de skulle anta.

Västerede byamän var inte nöjd med domen och stämde i sin tur Ragunda och Stugun sockenmän och den 2 december 1801 blev de befriade från att betala sockenmännens utlägg och ränta på de utbetalade pengarna. Rättegångskostnaderna blev sockenmännen och byamännen ålagda att dela på.