I början på 1600-talet tillhörde Jämtland och Härjedalen Norge, som i sin tur var ett lydrike under Danmark. Jämtland och Härjedalen var ur ett militärt perspektiv bra att ha kontroll över. Från Fors i östra Jämtland är det bara några mil till Bottenhavet och från Härjedalens västra gräns till Norges kust gäller detsamma. Om Sverige kunde erövra Jämtland, Härjedalen och Tröndelag så skulle det innebära att man delade Norge i två delar. Det omvända gällde för Norge/Danmark om man kunde utöka landområdet mot öster.
Redan 1603 försökte den danska kungen, Kristian IV, få sina rådsherrar att gå med på att anfalla Sverige men fick avslag. Han gav sig inte utan upprepade sin förfrågan och i februari 1611 gav de med sig efter diverse hot.
På den svenska tronen satt kung Karl IX som hade rykte om sig att vara hänsynslös och vresig.
Allmogen i Sverige, Norge och Danmark var helt oförstående till att det måste till ett krig för att lösa tvisterna mellan de två kungarna, men de hade ingen talan i saken.
Våren 1611 skickade kung Kristian IV ett brev till landsherren i Trondheim, Sten Bille, där han gav order om att Sverige skulle attackeras via Jämtland. Sten lämnade över ansvaret till Jens Bjelke och i juli samma år ledde Jens med hjälp av Hans Basse en norsk här på ca 2000 trönder in i Jämtland. Först och främst skulle de försvara bygdens befolkning, så att de inte skulle bli mördade och få sina egendomar nedbrända av svenskarna, men när tillfälle gavs så skulle de även attackera de svenska områdena Medelpad och Hälsingland, nuvarande Västernorrland. Medan hären gav sig på Sverige skulle bönderna försvara provinsen om svensken tog sig in en annan väg exempelvis via Härjedalen. De jamtska bönderna skulle även se till att den norska hären hade all proviant de behövde.
Målet med dessa attacker var dels att störa svenskarnas planerade angrepp och dels att förmå norrlänningarna i Sverige, utan att bruka alltför mycket våld, att stötta den danske kungen och vända den svenske kungen ryggen. Det gick inget vidare.
Brevet som Kristian IV skickade till Sten Bille var naturligtvis hemligt men Sten gjorde en tavla: han delade med sig av innehållet genom att läsa upp det för borgmästare och rådmän. Genom detta tilltag spreds de danska planerna snabbt, inte bara lokalt, utan även till fiendesidan.
Även Karl IX skickade brev våren 1611. Detta brev var dock inte hemligt utan adresserat till gemene man i Jämtland och Härjedalen. I brevet påstår den svenske kungen att den danske kungen utan någon som helst orsak har förkastat det vänliga och lovande fredsfördraget från Stettin 1570 och istället valt krig och fejd istället. Han uppmanar alla jamtar att ansluta sig till Sverige så ska inget ont drabba dem. Liknande brev skickades från Jämtland till de närliggande svenska landskapen med omvänt budskap.
I maj 1611 fick ståthållaren Baltzar Bäck order av den svenska kungen Karl IX att invadera Jämtland och Härjedalen. I motsats till den norska hären fick Baltzar order om att den svenska hären skulle gå hårt fram och ”inte ens barnet i vaggan skulle bli skonat”, vilket troligtvis passade honom bra eftersom han ofta använde brutala metoder. I början på augusti passerade Bäck med sin truppstyrka gränsen och intog Jämtland utan större motstånd och så var Baltzarfejden var igång.
I juli hade den norska hären slagit läger i Oviken och där anslöt sig en del knektar från Jämtland tillsammans med kaptenerna Johan Vessling och Henning Jönsson. Nu var hären 2150 man stark men deras utrustning var undermålig och knektarna hade ingen erfarenhet av krig.
Den 7 augusti slog den svenska hären läger i Stavre och därifrån skickades ytterligare ett brev till jamtarna med Baltzar som avsändare. Han skrev bland annat att kriget var onödigt, att den danska kungen inte haft någon större framgång och att anledningen till att den svenska hären var där var för att motbevisa ryktet att det i Sverige inte fanns något krigsfolk utan endast en hop gubbar och käringar. Han uppmanade jamtarna att ansluta sig till Sverige och om de så gjorde skulle Baltzar skydda dem mot dansken och sin egen krigshärs framfart. Om de valde att vara dansken trogen skulle han med mord, rov och brand hemsöka och ödelägga deras land och inte ens barnet i vaggan skulle skonas. Svar ville han ha inom två dagar.
Jamtarna och den norska hären hade inte mycket att sätta emot och inom kort slutade allmogen att försvara sig mot svenskens invasion. De blev istället välvilligt inställda till och hjälpte till information, vägvisare och rådgivare.
I mitten på augusti utspelade sig en skärmytsling mellan den norska och svenska hären i närheten av Gällö. Den svenska hären var dubbelt så stor och var bättre utrustade och efter den första salvan, där några norrmän dog eller sårades, tog de flesta norrmän till flykten.
De var först i Undersåker som Jens Bjelke och Hans Basse lyckades samla en del av den flyende norska hären. Även den del jamtar samlades där, bland annat länsmannen i Oviken, Jöns Jönsson, som försökte övertala norrmännen att stanna och hjälpa till att försvara bygden. Inget kunde få den utsvultna norska hären att stanna, utan den fortsatte sin färd över fjället och lämnade Jämtland.
Den 15 augusti hade hela centrala Jämtland gett upp utan att ta till vapen och Bäck hade nu fritt spelrum. Han fortsatte invasionen och började göra om det erövrade Jämtland till en svensk provins bland annat genom att tvinga jamtarna att svära den svenska kungen trohet genom hot, våld och utpressning. Alla danskar fördrevs samt de präster som inte var svenskar och många jamtar valde att lämna sina hem och fly över till Norge. Magister Jonas Germundi Palma, som hade sänts till Jämtland för att omorganisera de kyrkliga förhållandena, blev snabbt oense med Bäck bland annat gällande hans brutala metoder där utpressning och soldatövervåld tilläts. I stort sett alla byar i Åre, Undersåker, Kall, Hede och Sveg tillät Bäck plundras och brännas ner.
I september begärde Kung Karl IX i ett brev att en delegation med betrodda jamtar personligen skulle svära honom trohetsed och hösten 1611 kom fyra bönder och två präster till Nyköping. Då var Karl IX död och istället fick de träffa hans son och efterträdare Gustav II Adolf. När de ändå var på plats tog de tillfället i akt och beskrev den nöd som Jämtland befann sig i under Baltzar Bäcks framfart. Även en svensk ämbetsmännen, sekreteraren Karl Berg, framförde personligen till kungen vilka problem allmogen hade av de svenska truppernas vilda framfart. Även superintendenten Jonas Palma och befälhavaren Olof Ingemarsson klagade över Baltzars hårdhänta behandling av invånarna och då särskilt de betungande skatterna. På grund av dessa klagomål skrev kung Gustaf II Adolf ett skarpt förmaningsbrev till Baltzar där det framgick att om han inte själv ville bli straffad och mista sin post så måste han skärpa till sig
I början på 1612 lämnade Bäcks trupper området då de behövdes på annat håll i striderna med Danmark och i januari 1613 återlämnades Jämtland och Härjedalen till Norge genom freden i Knäred.
Tyvärr var vedermödorna inte över för den jamtska befolkningen. Eftersom den danske kungen inte var nöjd med hur vi agerat under fejden så anklagade han oss för landsförräderi och med det kom åtgärder. Anledningen till detta missnöje var att Kristian hade beordrat jamtarna att bistå den norska hären med förnödenheter och soldater, vilket de enligt hans uppfattning inte gjorde.
Jamtarna åtalades bland annat för att de ryckt undan för den svenska hären, varken givit eller sålt proviant till trupperna, inte gått man ur huse för att hjälpa till, hade svurit den svenske kungen trohet redan innan de hotats om mord och brand samt för att de jamtska knektarna vägrat ansluta sig till de norska styrkorna i Undersåker.
En delegation med åtta man åkte till Köpenhamn för att förklara sina handlingar, däribland fanns Helge Björnsson från Västeråsen i Fors socken. De gjorde nog sitt bästa att försvara hur de agerat men kung Kristian var inte imponerad. En kommission tillsattes och den förhörde i stort sett varenda brukare i hela Jämtland och 80%, drygt 1200 av dessa, blev klassade som brottslingar.
Den 3 februari 1616 beslutades det att alla de gårdar som tillhörde dessa ’brottslingar’ skulle övergå i danska kronans ägo och det medföljde att Danmark även fick arrenderätten över i stort sett hela Jämtland. Med andra ord blev de jamtar som svurit den svenske kungen trohet av med sina gårdar och rätten att odla sina marker. De som inte tillhandahållit proviant skulle betala böter och invånarna skulle också betala skatt retroaktivt till den danska kronan för de år de tillhört Sverige. Dessutom drog tidigare privilegier såsom reducerad skatt omedelbart in. Utöver det så dömdes två personer till döden och avrättades, två personer landsförvisades och Jämtlands urgamla rätt att föra sigill upphävdes.
De jamtar som kunde betala sin landsskuld till Danmark/Norge riskerade att när som helst bli utsparkade från sina gårdar. Dock hade majoriteten inom ett par år betalat av sin skuld och återfått sina gårdar. De övriga fick också igen sina gårdar när Jämtland slutligen blev svenskt år 1645.