Min pappas morfar, Erik Olsson, var sjuklig och under ca fyra veckor vintern 1919 behandlades han på sjukbadet i Östersund för ett ont ben och höft. Under sin vistelse i Östersund bestämde han sig för att ta körkort. Det går lite knaggligt till att börja med men efter två veckor klarar han både tentan i bilkörning och ”förhöret om bilens konstruktion”. För att fira bjöd de ”10 lärlingarna våra läromästare på en finare supé som räckte till kl ½ 2 på lördagsnatten. Sedan var vi chaufförer”. Erik passade även på att gå på bio, teater och konditori och skrev flera brev hem till sin trolovade Anna där han bland annat beskriver boendet och behandlingen han får.

21 november, fredag
”Vi är fyra herrar som bor här. Två av dem bor i rummet innanför vårat, så dom går genom vårt rum till sitt. Fem gamla fruar och tanter bo här också på badet. Dom har vi att sitta tillsammans med vid matbordet. Inge trevligt tycker jag, men det kan väl bli bättre bara man blir van. Maten tycker jag inte det är så värst mycket och bra med och kaffe får vi bara två gånger om dagen, och bara en kopp varje gång.”

23 november, söndag
”Jag har nu badat tre gånger och fått massage varje gång. Det har varit ett vanligt varmbad, ett elektriskt bad och en så kallad inpackning. Det elektriska badet går till som följer: två stycken elektriserade plåtar nedsänks i en vanlig badbalja med bra varmt vatten. Fötterna har man på den ena plåten och den andra kan man anbringa vart som helst på kroppen. Den elektriska strömmen går både genom vattnet och kroppen mellan plåtarna.

Vid inpackningen blir man inlindad i ånghettade filtar som ombytas så fort dom börjar kallna. Jag blev så varm att det formligen rann svett av mig.

Imorgon ska jag ha ett ljusbad. Då sätter man sig i ett skåp som är fullt med elektriska lampor så att bara huvudet är synligt. Sedan tänds så många lampor som man tål. Det lär också bli mycket varmt.”

10 december, onsdag
”Jag funderar nu på hemresa antingen tisdag eller onsdag nästa vecka. Jag tror mig nu vara i det närmaste bra i mitt ben och höft och hoppas jag blir riktigt bra tills jag far härifrån.

Här börjar dom nu skylta med en del julsaker. Jag hade tänkt köpa en julklapp till dig, men kan ingenting hitta. Dels tycker jag att allting är så dyrt och det som är billigt är ju bara skräp.”

I januari 1920 var det dags igen. Erik har nu problem med tandrötter och en halsböld och åker till Östersund lasarett tisdagen den 20 januari och sedan vidare till Stockholm.

21 januari, onsdag
”Jag reser till Stockholm ikväll för att bli kvitt mina tandrötter. Här på lasarettet ville dom att jag skulle fara hem och vänta på att det skulle bli synligt var i min halsknöl, men alla andra råder mig att fara till Stockholm med detsamma. Vill du gå hem och hälsa från mig?”

22 januari, torsdag, Rosens Pensionat, Grev Turegatan, Stockholm
”Nu är jag i Stockholm och känner mig mycket kryare än i Östersund. Det gick hål på knölen i halsen vid 6-tiden i morse, så nu är värken i det närmaste borta. Jag ska träffa Doktor Hübinette kl 4 i afton.”

25 januari, söndag. Kirurgiska avdelningen på Sofiahemmet i Stockholm.
” Nu är jag äntligen fri mina krånglande tandrötter. Igår afton blev jag opererad och det var en ganska svår pärs må du tro. Jag vaknade mitt under operationen när doktorn mejslade och borrade i min mun. Doktorn sa att han aldrig varit ute för så svåra tandrötter och sköterskorna tyckte jag var ovanligt duktig och tålig som kunde ligga vaken under nästan hela operationen.

Jag hoppas att jag får åka hem imorgon.”

27 januari, tisdag
”Du undrar väl hur det är fatt då jag aldrig kommer hem, men nu kan jag tala om att jag kommer på torsdag morgon. Det var meningen att jag skulle åkt hem idag men jag har varit och fått mitt onda ben och höft fotograferade och jag hinner inte få plåtarna förrän imorgon.

Jag hoppas att jag imorgon hittar en guldsmedsaffär och har råd att köpa någon ring till oss, för dom är ganska dyra här i Stockholm. Ändå fick jag tandoperationen ganska billigt, 50 kr. Om jag varit rik hade samma operation kostat 200 kr.”

Sommaren 1922 gifter sig Erik och Anna och våren 1923 får de dottern Ulla. Livet går sin gilla gång men sommaren 1927 är Erik sjuk igen och vårdas för magproblem på Östersunds lasarett. Som vanligt skriver han brev till sin Anna där han i stort sett dagligen beskriver sin avföring, huruvida han har feber och hur många koppar äggmjölk och havrevälling han inmundigat. En dryg vecka in i behandlingen får han så smått börja äta.

31 juli, söndag
”Jag är så glad. Min avföring är fri från blod. Fick reda på det idag fast proverna togs i fredags. Jag har som vanligt fått mitt dropp på morgonen och känner mig stark och kry och inte nämnvärt hungrig. Jag fick idag löfte om kraftig mat av Doktorn, får se vad det blir.”

1 augusti, måndag
”Fick igår börja äta med munnen igen. Fick gräddblandning och havrevälling med grädde, men jag åt ej mycket ty magen blev öm och spänd. Hoppas jag kan äta mera idag. Får välja mellan äggmjölk eller saftsoppa utifrån vad jag bäst kan tåla. Men jag skall vara försiktig. Jag mår bra, är feberfri och hoppas innerligt att jag skall bli frisk.”

2 augusti, tisdag
”Jag mår bra. Feberfri. Får äta mycket god och kraftig äggmjölk genom munnen så jag känner hur bra det smakar. Slipper nu de födande dropplavemangen.”

Inom kort börjar dock hungern göra sig ordentligt påmind och han ber familj, vänner och sjukbadets vaktmästare att smuggla in mat vilket ger honom trubbel.

12 augusti, torsdag
”Jag har rört ihop lite obehag med min extra ätning. Jag fick ett plommon och havregrynsgröt av Westin så avföringen blev mörk. Syster Alfhild var bra mycket mörkare när hon kom inrusande för att förhöra mig. Jag sade att jag skaffat mig extra själv och med det fick hon vara nöjd. Det hände sig inte bättre än att vaktmästaren då dök upp med bananerna jag bett honom köpa. Både han och jag fick oss en hyra varpå hon helt resolut tog bananerna från oss och jag fick igen min krona.

Till middag fick jag inte mycket till mat, men jag hade några goda kex så det gick bra ändå. Ett kexpaket tog vaktmästaren som jag ska få tillbaka imorgon.”

I februari 1928 opereras Erik på Östersunds lasarett. Han får en ny magmun.

27 februari, måndag
”Jag mår bra men har lite feber utav såret. Mat och dricka får jag alldeles tillräckligt. Det gör lite ont och känns konstigt när mat och dryck passerar den nya magmunnen. Igår sade doktorn att ’nu ska vi snart provköra Herr Olssons nya magmun!’.”

8 mars, torsdag
”Såg och hörde att du var ängslig för mitt sår på magen, men det är inget farligt alls. Idag vid omläggningen var såret betydligt mindre så det blir nog snart bra.”

1934 dör Erik endast 47 år gammal av hjärtstillestånd. Min farmor Ulla var då 11 år gammal.